Hej;) Jo allt är bra med mig förutom att jag tröttnat på alla galna människor på nätet och deras horribla konspirationsteorier. Finns det någon nu tror du som har det minsta dåliga samvete för vad de bland annat skrivit om det döda barnets far?
Avsaknaden av normal medkänsla och oförmågan att vila på hanen innan man hänger ut folk är skrämmande och jag vill inte vara del av det där längre. Det finns gott om saker att diskutera utan att för den skull förstöra livet för folk men det verkar mest vara skvaller och förtal som är intressant nu för tiden. Varför kan man inte vänta tills man sett resultaten? Alla visste ju att de skulle komma? Nu har en massa anhöriga fått schavottera helt i onödan som om de inte hade det jävligt nog ändå. Ibland tror man att det bara är småbarn som diuskuterar eftersom ingen tycks ha så pass med egna erfarenheter att de kan sätta sig in i en situation där folk är både chockade och i sorg. Några dör och det görs till underhållning - vad är det för jävla värld vi lever i? Har folk börjat mutera?
Vet inte varför man gillar det. Jag själv anses väl som supertråkig eftersom jag sällan konspirerar. Det är som att dom njuter eller vara motvall bara för att det är kul eller något. Mycket snorvalpar är det ju så sett.
Hahhaha Mutera? Anhöriga får alltid skit och i bland anklagas dom utan ett enda uns av bevis utan det är en fråga om åsikter anser idioterna. Åsikt och fakta är det knappt någon som kan separera, och det är ju klart att det kan vara svårt, men rent sunt bondförnuft är ju aldrig fel.
Goddag! Kikar in och instämmer helt i allt ovanstående. Det passar in på ett flertal just nu pågående diskussioner, eller ska man kalla det forumdrev... Hoppas allt är väl med er bägge, allt är bra i mitt hörn av världen, och just nu känns det riktigt bra att ägna sig åt så handfasta saker som snöskottning och poesi. Varma hälsningar från Anna-Karin :)
Det känns som att verkligheten blivit overklig för alltför många och jag kan inte låta bli att tänka på en del barn som tittat på så många TV-serier att de på fullt allvar tror på att man kan drämma en flaska i huvudet på någon upprepade gånger utan att den blir särskilt skadad. Frånvaron av normala känslor, medlidande, respekt för andras sorg och förlust - allt har blivit underordnat behoven av "action" och spänning.
Jag är glad i alla fall: igår fick jag veta att mina socervärden (långtidssockret) har blivit helt normala plötsligt och jag misstänker att det beror på minskad stress. Däremot tyckls jag lida av något som kallas "gryningssyndromet" - efter en natts fasta har jag högre blodsocker än eter frukost och tydligen har det med att göra att levern producerar socker vid "svält" hos diabetiker, så nu ska jag testa att äta något vid sängdags och se om det kan hjälpa (En del saker kan man ju i alla fall påverka menar jag;) )
Har alla Blogspotare fel på sina klockor? Konstigt att de inte gör nåt åt det... Nåja det var en parentes! Ja det här är nåt som jag också tänkt på. Jag har svårt att se nån annan förklaring till det än att människor lever för lite i riktiga livet och för mycket i en hel- eller halvartificiell värld av TV, film och spel.
Härligt att höra om dina värden! Jag har faktiskt varit med om precis samma sak, att när jag förändrade min livssituation totalt och blev av med en mycket stor och konstant stress som jag haft i många år så fick jag normala värden, och det har hållit i sig sen dess.
Ja vad konstigt!!! Alla inställningar är rätt och huvudinläggen har ju rätt tid men inte kommentarerna - märkligt!
Ja det här med stress. Häromdagen slog det mig bara att jag varit så van vid att leva ett pliktliv att jag inte haft vett att skaka det av mig trots att jag inte längre är skyldig någon något och jag blv också klar över varför jag inte vill ha några mer intima relationer - så fort man blir för "nära" så kommer skyldigheterna och upplevelsen av att alltid stå i skuld, ha en massa ansvar (inte minst känslomässigt) och jag vill verkligen inte mer!
Det är intressant det där hur mycket man faktiskt internaliserar, som det så fint heter. Det tar ett tag att ruska pälsen ren från skräp om den är yvig, hahaha! om man med pälsen avser sin tillvaro och obehövliga plikter som skräpet. Jag har överraskat mig själv många gånger med att plötsligt komma på: nej, men jag behöver ju inte alls göra / acceptera det där eller det där! För övrigt har jag denna vinter kommit fram till att jag också vill förbli ensamstående, eller fristående skulle man kunna kalla det likaväl. Då mår jag klart bäst, är inte stressad, och sover gott.
Fristående eller kanske frigående? En icke-burhöna? Pickar lite här och var;)
Usch - allt ansvar man tog både praktiskt och känslomässigt och vad hade man för det? I ett par år har jag funderat på att skaffa katt men inte ens det ansvaret vill jag ha längre. Jag går till jobbet, jag betalar mina räkningar och basta.
Jag märkte det redan då jag träffat den där väninnan ett par gånger...fasan av att känna att någon åter förväntade sig något av mig...jag vill verkligen inte vara med om det en enda gång till. Och jag vill inte själv ha några förväntningar heller.
Ja jag skulle gärna så lite vildhavre igen om jag var säker på att det inte ledde till förvecklingar! =) (Vet inte varför jag blir så öppenhjärtlig här på din blogg, Ann...) Men jag märker nu när jag börjar komma upp i åren att lesbiska kvinnor i min ålder (och äldre) och jag vill i allmänhet inte alls samma saker. De jag har stött på i olika sammanhang har varit totalt desperata efter att bilda par för resten av livet med nån, nästan så individen blir oväsentlig.
Medan jag tänker: Aaaah, äntligen frihet! För i samtliga mina längre relationer har jag varit fixaren, stöttaren, den starka och bärande och kapabla. Som du säger, vad hade man för det? Nu vill jag använda mina resurser för egen räkning.
Jag har beståämt mig för att njuta mitt otium redan nu;) Jag villl varken så eller bli skördad - det är replängs avstånd i förhållande till alla människor nu. I nästa vecka ska jag gå på bio med jobbarkompisarna och jag har jobbar ganska aktivt för att alal ska gå med - inte för att man umgås under tiden man ser på en film utan för att man upplever något tillsammans som man kan prata om efteråt - mer nära än så vill jag inte bli med någon och på det viset passar väl nätet mig även om jag avskyr de flesta som huserar där - de udda existenserna finns också tack och lov - de som ger något utan att samtidigt äta upp en...
Låter som en underbar idé att gå på bio hela jobbgänget! Som jag har fattat det så har du jobbarkompisar som går fint att prata med och då lär det kunna bli bra diskussioner oavsett om filmen visar sig vara jättebra eller en besvikelse. =)
Nej det va väl ganska väntat nu kanske:)
SvaraRaderaAllt bra med dig?
Hej;) Jo allt är bra med mig förutom att jag tröttnat på alla galna människor på nätet och deras horribla konspirationsteorier. Finns det någon nu tror du som har det minsta dåliga samvete för vad de bland annat skrivit om det döda barnets far?
SvaraRaderaAvsaknaden av normal medkänsla och oförmågan att vila på hanen innan man hänger ut folk är skrämmande och jag vill inte vara del av det där längre. Det finns gott om saker att diskutera utan att för den skull förstöra livet för folk men det verkar mest vara skvaller och förtal som är intressant nu för tiden. Varför kan man inte vänta tills man sett resultaten? Alla visste ju att de skulle komma? Nu har en massa anhöriga fått schavottera helt i onödan som om de inte hade det jävligt nog ändå. Ibland tror man att det bara är småbarn som diuskuterar eftersom ingen tycks ha så pass med egna erfarenheter att de kan sätta sig in i en situation där folk är både chockade och i sorg. Några dör och det görs till underhållning - vad är det för jävla värld vi lever i? Har folk börjat mutera?
Vet inte varför man gillar det. Jag själv anses väl som supertråkig eftersom jag sällan konspirerar.
SvaraRaderaDet är som att dom njuter eller vara motvall bara för att det är kul eller något. Mycket snorvalpar är det ju så sett.
Hahhaha Mutera?
Anhöriga får alltid skit och i bland anklagas dom utan ett enda uns av bevis utan det är en fråga om åsikter anser idioterna.
Åsikt och fakta är det knappt någon som kan separera, och det är ju klart att det kan vara svårt, men rent sunt bondförnuft är ju aldrig fel.
Goddag! Kikar in och instämmer helt i allt ovanstående. Det passar in på ett flertal just nu pågående diskussioner, eller ska man kalla det forumdrev... Hoppas allt är väl med er bägge, allt är bra i mitt hörn av världen, och just nu känns det riktigt bra att ägna sig åt så handfasta saker som snöskottning och poesi.
SvaraRaderaVarma hälsningar från Anna-Karin :)
Det känns som att verkligheten blivit overklig för alltför många och jag kan inte låta bli att tänka på en del barn som tittat på så många TV-serier att de på fullt allvar tror på att man kan drämma en flaska i huvudet på någon upprepade gånger utan att den blir särskilt skadad. Frånvaron av normala känslor, medlidande, respekt för andras sorg och förlust - allt har blivit underordnat behoven av "action" och spänning.
SvaraRaderaJag är glad i alla fall: igår fick jag veta att mina socervärden (långtidssockret) har blivit helt normala plötsligt och jag misstänker att det beror på minskad stress. Däremot tyckls jag lida av något som kallas "gryningssyndromet" - efter en natts fasta har jag högre blodsocker än eter frukost och tydligen har det med att göra att levern producerar socker vid "svält" hos diabetiker, så nu ska jag testa att äta något vid sängdags och se om det kan hjälpa (En del saker kan man ju i alla fall påverka menar jag;) )
Har alla Blogspotare fel på sina klockor? Konstigt att de inte gör nåt åt det... Nåja det var en parentes! Ja det här är nåt som jag också tänkt på. Jag har svårt att se nån annan förklaring till det än att människor lever för lite i riktiga livet och för mycket i en hel- eller halvartificiell värld av TV, film och spel.
SvaraRaderaHärligt att höra om dina värden! Jag har faktiskt varit med om precis samma sak, att när jag förändrade min livssituation totalt och blev av med en mycket stor och konstant stress som jag haft i många år så fick jag normala värden, och det har hållit i sig sen dess.
Ja vad konstigt!!! Alla inställningar är rätt och huvudinläggen har ju rätt tid men inte kommentarerna - märkligt!
SvaraRaderaJa det här med stress. Häromdagen slog det mig bara att jag varit så van vid att leva ett pliktliv att jag inte haft vett att skaka det av mig trots att jag inte längre är skyldig någon något och jag blv också klar över varför jag inte vill ha några mer intima relationer - så fort man blir för "nära" så kommer skyldigheterna och upplevelsen av att alltid stå i skuld, ha en massa ansvar (inte minst känslomässigt) och jag vill verkligen inte mer!
Så har det varit rätt många dagar nu...
SvaraRaderaDet är intressant det där hur mycket man faktiskt internaliserar, som det så fint heter. Det tar ett tag att ruska pälsen ren från skräp om den är yvig, hahaha! om man med pälsen avser sin tillvaro och obehövliga plikter som skräpet. Jag har överraskat mig själv många gånger med att plötsligt komma på: nej, men jag behöver ju inte alls göra / acceptera det där eller det där! För övrigt har jag denna vinter kommit fram till att jag också vill förbli ensamstående, eller fristående skulle man kunna kalla det likaväl. Då mår jag klart bäst, är inte stressad, och sover gott.
Fristående eller kanske frigående? En icke-burhöna? Pickar lite här och var;)
SvaraRaderaUsch - allt ansvar man tog både praktiskt och känslomässigt och vad hade man för det? I ett par år har jag funderat på att skaffa katt men inte ens det ansvaret vill jag ha längre. Jag går till jobbet, jag betalar mina räkningar och basta.
Jag märkte det redan då jag träffat den där väninnan ett par gånger...fasan av att känna att någon åter förväntade sig något av mig...jag vill verkligen inte vara med om det en enda gång till. Och jag vill inte själv ha några förväntningar heller.
Ja jag skulle gärna så lite vildhavre igen om jag var säker på att det inte ledde till förvecklingar! =) (Vet inte varför jag blir så öppenhjärtlig här på din blogg, Ann...) Men jag märker nu när jag börjar komma upp i åren att lesbiska kvinnor i min ålder (och äldre) och jag vill i allmänhet inte alls samma saker. De jag har stött på i olika sammanhang har varit totalt desperata efter att bilda par för resten av livet med nån, nästan så individen blir oväsentlig.
SvaraRaderaMedan jag tänker: Aaaah, äntligen frihet! För i samtliga mina längre relationer har jag varit fixaren, stöttaren, den starka och bärande och kapabla. Som du säger, vad hade man för det? Nu vill jag använda mina resurser för egen räkning.
Jag har beståämt mig för att njuta mitt otium redan nu;) Jag villl varken så eller bli skördad - det är replängs avstånd i förhållande till alla människor nu. I nästa vecka ska jag gå på bio med jobbarkompisarna och jag har jobbar ganska aktivt för att alal ska gå med - inte för att man umgås under tiden man ser på en film utan för att man upplever något tillsammans som man kan prata om efteråt - mer nära än så vill jag inte bli med någon och på det viset passar väl nätet mig även om jag avskyr de flesta som huserar där - de udda existenserna finns också tack och lov - de som ger något utan att samtidigt äta upp en...
SvaraRaderaLåter som en underbar idé att gå på bio hela jobbgänget! Som jag har fattat det så har du jobbarkompisar som går fint att prata med och då lär det kunna bli bra diskussioner oavsett om filmen visar sig vara jättebra eller en besvikelse. =)
SvaraRadera