Hade en diskussion med min tandläkare för ett tag sedan angående den där internatskolan Lundsberg och det märkliga var att trots att han egentligen tyckte illa om sådana där skolor så var det ändå vägen till "framgång" att vara elev där och han tycktes inte alls förstå att själva framgångsbegreppet också var något som kunde definieras på mer än ett sätt och att det inte nödvändigtvis måste betyda "makt och pengar".
Efter att jag hade gått igenom det reningsbad som kallas "skuldsanering" så fick ord som "tillräckligt" en ny betydelse för mig. Att ha nog med pengar för att kunna betala räkningarna varje månad, samt gärna ha lite över - det var vad jag drömde om under ca sju år och jag är fortfarande tacksam mot samhället för att jag fick den chansen, men att sträva efter mer - det har aldrig slagit mig efter det.
Ett enda tvång lever jag med - att gå till jobbet i " varje dag - i övrigt har jag inga "måsten - och jag kan ärligt talat inte förstå att någon byter ut den friheten för att tävla och kämpa, slita och svettas för att äga saker eller för att "vara någon" i andras ögon.
Ta Juholt nu t.ex. Vilket lidande måste det inte vara att nå den där höga positionen och sedan puttas ner ifrån den? Hur mycket har han inte investerat av blod svett och tårar för att nu till slut skymfas offentligt? Inte kan han med facit i hand anse att det var värt mödan? För...det handlar ju inte bara om att skaffa sig en position - man måste ju därefter slita hund för att behålla den också och hur många exempel finns det inte på folk som lyckats med det första för att sedan förlora allt? T.o.m livet ibland då nesan varit för svår - tänker t.ex. på den där gotlandsdirektören för några år sedan som toog livet av sig efter att man hade upptäckt en massa oegentligheter.
Är det verkligen värt det?
Sedan tycker jag att det är så knepigt då man skriver i media att det här avhoppet var ett resultat av en överenskommelse under VU-mötet, d.v.s. att Juholt skulle avgå mot att VU uttalade sitt fortsatta förtroende för honom? Vilken är källan? För det kan ju inte ha varit tanken att det skulle läcka ut om man nu hade bestämt sig för att låta Juholt behålla ansiktet och avgå på egen begäran? Det är så fult. Gubben kunde väl ha fått lämna med lite stil istället för att bli ytterligare förlöjligad?
Jag kan förstå skadeglädje då den är personlig, men jag kan inte förstå den offentliga skadeglädjen - jag kan bara inte! Hängningar på torget som folknöje och som ett sätt att för en stund dämpa massans egna frustrationer - det känns så primitivt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar