Jag är ingen stor vän av Paulus

...men han hade sina ljusa stunder. Kärlekens lov t.ex. är ju ett mästerverk, men även denna bibelvers känns högaktuell:

Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen skall söka sitt eget bästa, utan var och en den andres. 1 Kor.10:23,24

Över huvud taget finns det i Bibeln och i mängder av andra religiösa verk antar jag, gott om eviga sanningar. Tidlösa som de är kan de appliceras på vilket samhälle som helst, men...de kan också tolkas lite hur som helst också och ska man t.ex. jämföra med Hammurabis lagar där varje förseelse var preciserad, så kan man nog se kristendomen som en ramlag..och ramlagar är alltid en fråga om en bedömare och en tolkare. Den egna moralen och etiken blir till rättesnöre för den andre och den andres "bästa".

Att diskutera etik idag går nästan inte. Det kollektivt etiska har upphört att finnas och det är individen själv som ska avgöra vad moral betyder för den, ungefär som det är upp till var och en att välja pensionsfonder och hoppas på att man valt rätt.

Jag lyssnade på det där programmet som jag länkade till i förra veckan angående det multikulturella samhället och insåg att utan kollektiv finns det inget samhälle att "hålla samman" - vi är som akvariefiskar som kastats ut ur akvariet och nu befinner oss i ett stort hav som vi inte är anpassade för. Ett gränslöst men också skrämmande hav och jag kan inte låta bli att undra över om den lilla akvariefisken möjligen en gång tänkte på friheten, längtade efter den, uppnådde den..och nu med facit i hand kanske förbannar sin dröm?

Vi lever en dröm idag - den dröm som många av våra föregångare kämpade för skulle bli verklighet, men är vi tacksamma? Hade de varit tacksamma? Och hade de uppskattat att så många längtar sig tillbaka till en tid då valen var färre och det var lättare att veta vad som var "rätt" utifrån alla de tusentals skrivna och oskrivna regler som då fanns och som var den tidens villkor för att vara "socialt kompetent"?

Jag tror att vi står inför en ny regelsamling och att åtminstone västvärlden md nödvändighet måste göra sig kvitt sitt religiösa förflutna för att på allvar kunna ta upp kampen mot medeltida ideer, både de inifrån kommande (Som t.ex. nationalismen) som de utifrån kommande (T.ex. islam), för jag är ärligt talat lite orolig för vad som hände i kölvattnet på diverse demokratiseringsprocesser i mellanöstern. Vart tar de forna förtryckarna vägen? Hur många av dem söker asyl i väst och vilken koll har man på dem?

I radioprogrammet tog en av de deltagande (Irakiska tror jag) upp att många av de unga flickor som söker hjälp från sin "hederskulturfamilj" sänds tillbaka rätt in i odjurets käftar av "snälla" socialsekreterare, som har lärt sig att respektera andra kulturer...

För att sammanfatta...man kan inte inom ett land ha två måttstockar, en för den inhemska befolkningen och en för de som kommer hit. Ska man betrakta och bedöma "infödingarna" som individer, som självständiga och egenansvariga, så kan man inte betrakta alla övriga som kollektiv eller delar av kollektiv, även om de ser sig själva så, utan man måste til slut ta ställning till precis det som programmet handlade om: Var går gränsen för det vi kan acceptera av olikheter och var går gränsen för krav på anpassning?