Ett nytt liv vid sextio

Om man som jag "levt för sina barn", känt sig behövd och viktig etc, så är det en tuff utmaning att inse att förhållandena förändrats, att barnen flugit ur boet för länge sedan och inte har några tankar på att flyga tillbaka och att man är...ensam...

Man vill inte (jag vill inte) gärna konfrontera den sanningen, för...jag var inte förberedd på den. Själv levde jag i något slags symbiotiskt förhållande till min egen mor och jag tror att det var likadant för henne i hennes förhållande till sina föräldrar så...några förebilder har jag inte direkt då det handlar om att klippa och starta om.

Jag ville inte det här, men...så blev det och för de allra flesta är det säkert en naturlig utveckling, men jag har svårigheter med det.

Inte så att jag egentligen skulle vilja fortsätta vara mamma på det där sättet, inte så att jag skulle vilja fortsätta vara beroende av att vara behövd, men att se alternativen...jag får verkligen anstränga mig varje dag eller åtminstone nästan varje dag för att hitta det meningsfulla, det som gör det värt att kliva ur sängen om morgonen och stundtals kan jag längta tillbaka till den tiden som jag då avskydde: Den ständiga tidspressen, känslorna av att inte räcka till, behovet av vila som aldrig blev riktigt tillfredsställt, den förlamande tröttheten...

Glädjen fanns där om än begravd i vardagsbekymmer och nu...vart tog glädjen vägen?

Att skriva om det är väl på sitt sätt terapeutiskt, att stundtals känna sorgen och besvikelsen för att det inte blev som man hade tänkt sig (Carl Larsson-jular och starka band) är helt ok, men att hitta balansen...det känns som att jag haltar mig fram i tillvaron f.n.

Jag ville att mina barn skulle ta hand om mig som jag hade tagit hand om dem, men det där var ju inget man uttryckte någonsin, inte i ord och inte ens för sig själv, men någonstans inom mig hade jag nog väntat mig att de skulle betala tillbaka för allt jag gjort för dem. Inte för att man har rätt att ställa de kraven, men de fanns där ändå.

Och idag - tja - man kan inte pressa vassla ur en sten - jag har försökt. Det som har varit har varit, på ont och gott och man måste ju vidare, för vad är alternativet? Ständig grämelse? Nej tack!

Min mor grämde sig alltid. Hon tyckte inte heller att hon fått valuta för ansträngningarna och hon var aldrig sen att påminna om det. Det kändes alltid saom man hade skrivit på en in blancocheck i samband med att man föddes och att man skulle avbetala och avbetala...först då hon dog kunde jag känna hur den där checken blev till konfetti. Hennes sista år måste ha varit bedrövliga. Ingen orkade med henne och hennes ständiga veklagan och förebråelser. Jag försökte måste jag säga. Jag åkte dit och hälsade på men det var som att jag drabbades av syrebrist varje gång jag kom dit. Hon malde och malde och malde om gamla och nya oförrätter, hon anklagade och utmanade och det slutade nästan alltid med ett storbråk, som jag sedan hade dåligt samvete för...för hon var ju så ensam och egentligen var det ju så synd om henne...

Så vill jag inte ha det, så vill jag inte bli. Och..samtidigt är det vad jag fruktar mest...att bli som hon...att låta mitt liv, resten av mitt liv bli exakt lika trist och innehållslöst som hennes var.

Jag tror inte att jag är ensam om de här känslorna. Jag är inte ens ensam om att befinna mig i en situation där båda mina barn uttryckligen tagit avstånd ifrån mig. Det finns sidor på nätet där människor i min ålder tävlar i att framställa sina barn som onda, otacksamma och oempatiska och det är något rysansvärt med det också.

För egentligen handlar det ju bara om att man inte klarar av att leva vidare, inte klarar av att skapa nya rutiner, inte klarar av att intressera sig för något nytt och annat. Det handlar inte om barnen - det handlar om en själv och om det egna livet. Och om att ta det som det kommer.

Vissa dagar är bedrövliga - andra är  ganska ok och om man tänker rätt på saken så är det väl så det alltid har varit? Både före och efter och under tiden med barnen?

Jag känner kvinnor som inte lider av det som jag lider av. De har lyckats att binda sina barn till sig och inte bara barnen utan även deras familjer och de bara fortsätter och fortsätter med att vara mammor livet ut. Det finns inget annat. De glömmer aldrig bort vad som är fram och bak på en pampersblöja, de kan rabbla upp doseringsanvisningar för vällingpulver i sömnen, men när jag ser dem och hör dem så känns det lite grand som att de saknar både broms och växellåda, de bara rullar framåt i svagt nedförslut utan en tanke på vilka avgrunder som kan finnas där framme...antagligen är jag bara avundsjuk...

Lust - jag vill känna lust! Inte lusta, lust! Jag kände lust då jag började såpa golvet i stugan och lust är därför för mig: Förmågan att fokusera på nuet, gå upp i det och vara i det. Så vill jag ha det hela tiden. Det är ett smärtfritt läge och ibland kan jag faktiskt lyfta mig själv i håret, göra något jag inte känner lust för och upptäcka att...lusten kan komma under tiden...och ibland känner jag mig som Delilas Simson - efter klippningen...det finns inget hår att lyfta...

Hur som...

Igår köpte jag en ny badenbadendyna som ersättning för den mössen åt upp förra vintern och jag skaffade också en dynväska, där jag hoppeligen kan förvara alla de textiler jag inte vill släpa med mig tillbaka till stan. Mushålet är permanent lagat nu, men de hittar säkert nya ingångar de små djävlarna, så jag rustar för ett försvarskrig. Annars är stugan min räddning. Därute blir allting annorlunda - problem förminskas. Igår såg jag en enorm fågel flyga över dammen. Vingbredden var nog bortåt två meter och jag har ingen aning om vad det var för slag. Det skulle kunna ha varit en trana, men vad skulle den göra där mitt inne i skogen? Och i förra veckan kom ett par vildsvin promenerande över åkern nedanför mitt hus. Den här gången hann jag inte få fram kameran dessvärre.

När jag var barn älskade jag skogen. Jag var en sådan där unge som kunde sitta i timtal och göra kossor av kottar, bygga små pinnstaket runt dem och vara så upptagen av det att jag inte lade märke till något annat. Som vuxen var jag rädd för skogen...eller ja...jag blev rädd för skogen vid ett visst tillfälle och det där höll i tills jag hittade den där stugan.

Jag minns fortfarande hur rädd jag var då i maj förra året när jag hade bestämt mig för att övernatta där. Hur jg trodde att jag inte skulle få en blund i ögonen...för att sedan sova som en stock hela natten. För mig var det ett slags mandomsprov och därefter har jag aldrig varit rädd - inte för skogen i alla fall.