Hur som. Det som fick mig att börja fundera vidare var då någon (En man) talade om för mig att jag inte skulle känna att jag "misslyckats" eftersom han ofta inte gillade vad jag skrev och eftersom jag inte ens hade nuddat vid den tanken att jag ens borde känna mig misslyckad, så blev det där en liten ögonöppnare. En del män tror att de inte kan gå hårt fram med kvinnor, därför att de då (kvinnorna alltså) ska känna sig misslyckade, mindervärdiga och jag vet inte allt.
Är kvinnor omåttligt förebrående? Kan de inte hantera sina känslor på egen hand? Eller vad handlar det om?
Iden om att kvinnor är mer känsliga än män biter sig fast och det måste bara bero på någon fundamental missuppfattning. Att man visar mer känslor (Om man nu gör det) säger ju ingenting om hur känslig man är, det tillhör ju bara skalet så att säga, men om det är så att män går omkring med någon ständig rädsla för att såra kvinnor, så kan jag förstå att det inte går att föra en vettig dialog med dem!
Dessvärre finns det en hel del prominenta feminister som underblåser denna uppfattning och nu tänker jag inte minst på vissa amerikanska kvinnor, bloggare som t.ex. denna som beskriver en händelse så här:
I think one of the most hurtful things I experienced while attending TAM was Harriet Hall’s Tshirt that she wore three days in a row. I told her through tears, in the speakers’ lounge, that it was dehumanizing and gender/color blind and very hurtful to me specifically as a person who does have to deal with harassment regularly. I said I was glad she felt safe and that I wouldn’t have sent 22 women to the event if I didn’t think it was safe for them either. So who was she talking to?
I felt that it was a personal attack (whether or not intended as such) since I was the main public representative of Skepchick at the event and it said ‘skepchick’ on her shirt and I told her that. I know she had a right to wear that shirt even though it was hurtful. But one day would have been enough when she was at the podium to send her message. To continue wearing it every single day, especially after I had expressed how upset I was with it, was cruel and shortsighted to say the least. That was very, very disappointing since I used to have a lot of respect for her. But there were so many detractors there that I’m sure she was getting a lot of love for slamming “skepchicks” everyday, and so my feelings were the minority and so became irrelevant
http://freethoughtblogs.com/lousycanuck/2012/07/18/tams-harassment-policy-was-secret-why/
Och jag säger bara WTF???
Kvinnan som blev så sårad tillhör alltså skepchicks och den andra kvinnan hade på sig en t-shirt som såg ut så här:
En provokation helt klart, men att hävda att det var så förgörande att den här historien nu fortplantat sig till andra skepchickbloggar, som om det vore århundradets händelse - det är bara för mycket!
Jag har aldrig trott att kvinnor och män är särskilt lika, jag har aldrig trott att det bara handlat om någon "liten skillnad", men så har jag heller aldrig varit övertygad om att ens en stor skillnad nödvändigtvis skulle utfalla till kvinnors nackdel, men det är den fördomen tror jag, som gör inte minst feministiska kvinnor rabiata om man vågar sig på att hävda skillnader som t.ex. testosteronets påverkan på tävlingskapacitet etc.
Och samtidigt kan man alltså med att visa upp det här blötdjursbeteendet helt oförblommerat där man gråter, blir sårad och blabla för en jävla T-shirt!!!
Nej, den här framtoningen gillar jag bättre.Kompetent:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar