Kristendomen

Jag har ju varit invecklad i en del debatter på VoF det senaste och flera av dem har handlat om religion och framför allt om huruvida vetenskaplig skepticism är förenlig med tro.

När det gäller merparten av de voffare som strider den "goda kampen" mot kristendomen, så har det visat sig att man vet väldigt lite om de olika varianter av kristen tro som finns och har funnits, eller som en skrev: "Kristna tror att Jesus var Guds son" och sedan spelar det just ingen roll vad man själv skriver. Påstår man att ens egen tro inte är avhängig det postulatet så "fegar" man.

Nu vet ju jag ganska exakt hur jag tror och varför, och jag vet också varför jag inte längre vill kalla mig kristen, men det känns lite meningslöst att fortsätta diskutera saken med människor som tror sig veta, men inte vet och jag tycker att det är så ganska ofta på VoF - man granskar inte sina egna föreställningar, utan man kör på och som sagt - ibland blir det riktigt fel.

Jag tror inte att Jesus var Guds son och jag är inte ens särskilt intresserad av att veta om det fanns någon historisk Jesus om jag ska vara ärlig. Jag har inga problem med "cherrypicking" heller eftersom hela Bibeln är cherrypickad. Vi har t.ex de deuterkanoniska skrifterna  som används inom ortodoxa och katolska kyrkan men inte inom den protestantiska och så finns de apokryfiska skrifterna, som rensades bort på ett tidigt stadium, trots att några av dem närapå var på väg att bli en del av Bibeln någon gång på 300-talet.

Några av de som inte sett Jesus som Guds son är unitarianerna samt arianerna. Unitarianerna anser tom att påståendet att Jesus skulle vara Guds son är en av historiens värsta förfalskningar och ett resultat av den romerska maktens påtryckningar under koncilierna från 325 - 451.


Uppdateras

För fotointresserade

Googlade lite på Nordmark förut och hittade den här underbara fotobloggen. Så vackra bilder att jag får rysningar!

http://www.nordmarkshyttan.se/blogg/

Jonestown och sekten Folkets tempel

Kl 17.30 kunskapskanalen.

Adam och Eva

Det var förgasaren...

...på min trimmer alltså...den var felinställd...

Igår gav jag upp alla försök att fixa det själv - åkte tillbaka till affären fylld av ångest, eftersom jag alltid tror att någon ska stå beredd där och vråla åt mig att "Vad har du gjort!!!" om jag klagar på någon vara. Ett barndomstrauma tror jag.

Hur som helst - i eftermiddags ringde mig en trevlig man och tralade om att problemet var åtgärdat - jag åkte dit och fick igång trimmern på första rycket. Han hade väldigt snälla ögon den där mannen och han gav mig en del andra tips också...jag ville fria till honom men antagligen var han redan upptagen...jag älskar män som kan angöra bryggor och greja trilskande apparater! Och som har snälla ögon.

Språk och känsla

För ett års sedan ca började jag ha extralektioner med en liten kille som inte kunde läsa, inte kunde skriva och som utöver det saknade både bokstäverna S och R.

Första månaderna var ett rent lidande - både för honom och för mig. Han ville bara inte och jag led varje gång jag skulle träffa honom - jag såg honom nästintill som obildbar.

Och så hände något - jag vet inte vad, men allting förändrades som över natt och jag tror att det handlade om att vi började tycka om varandra. Idag kan jag säga till honom att "jaha, där står det kat...och han svarar direkt: "Aha...det ska vara två t:n!". S har han inga problem med längre - R ligger långt bak i halsen men kommer helt rätt ibland och nu är mötena med honom det jag ser mest fram emot på jobbet. All träning har varit och är viktig men...om inte något slags "kärlek" uppstått så hade det nog inte hjälpt hur mycket pedagogiskt material jag lagt fram - han skulle ha fortsatt streta emot...och jag hade fortsatt kvida och blivit frustrerad över det till synes meningslösa.

Därför skrattar jag ibland när folk på nätet försöker sätta stämpeln "manisk" på mig, för hade jag inte varit så ihärdig och envis som jag är och kunnat ge mig hän åt något med hull och hår...så hade jag aldrig nått fram till den där killen heller. Jag hade gett upp på ett tidigt stadium och tänkt att "Ja, men det här är ju inte mitt problem egentligen, det är ju inte jag som är hans lärare och ingen kan väl begära av mig som inte har någon specialpedagogisk utbildning att..."

Sedan har jag kommit att fundera över vad skillnaden är mellan "mani" och "flow"? Jag tycker att det förra verkar vara en pejorativ benämning på det senare: Man ska inte gå på djupet av någonting, man ska låta sig jagas bort av "folk som vet bättre" (trots att de inte vet något, men kan framställa sig som experter på det mesta genom att inta en arrogant och överlägsen attityd) och man ska backa. Man ska falla i fäförundran inför "di lärde" och låta den taskiga självkänslan och det dåliga självförtroendet ta makten och tänka som Mumintrollet att: "Någon annan får fundera, någon klokare än jag".

Det är så man ska se på sig själv...åtminstone om man inte har ett koppel av ständiga påhejare bakom sig som kan kompensera de där bristerna som ganska många av oss har, nämligen osäkerheten djupast därinne, vissheten om att man kan ha fel...

Man kan ha fel - men...så länge ingen kan överbevisa en om det, så är ens egen uppfattning lika aktansvärd som någon annans!

Jag har sett folk "ge sig" (Och inte sällan är det kvinnor), trots att allt pekat på att de haft rätt. De har gett sig inför övermakten, inte orkat fortsätta argumentera för sin sak...backat, backat, backat och samtidigt har jag sett människor "vinna" enbart genom retorik och tomma ord...och jag tål det bara inte!

Det påminner mig om en tid då jag själv var rädd, då jag inte vågade "sätta mig upp", då jag verkligen trodde på att alla andra visste så mycket mer än jag, var värda så mycket mer än mig...samtidigt som jag hela tiden hade en rest av en protest kvar. Jag ville skrika men inga ljud lämnade mig...mardrömslikt var det att framleva så...

Hörde förresten att Billy Talent skulle komma till Sverige snart så jag lägger in en av mina favoriter: